Manuskurser


REGISTRERA MAILADRESS FÖR UTSKICK


fredag, februari 15, 2008

Om berättarröst i film

VARNING FÖR VOICE OVER

I kapitlet om dialog finns ett avsnitt om faran med att använda berättarröst.

Det övertag litteratur har i berättandet gentemot film gäller inte bara den större friheten att kunna röra sig i tid och rum. Medan manusförfattaren tvingas hitta bilder och handling som speglar rollfigurernas inre har den som skriver romaner helt obegränsat utrymme att gå in i huvudet på sina karaktärer och beskriva de tankar och känslor som inte syns på ytan.

Motsvarande för den som skriver manus är att använda berättarröst. Det kan förstås vara väldigt frestande att hjälpa publiken att tolka det som sker på duken med kommentarer på ljudspåret. I bästa fall kan det fördjupa upplevelsen genom att förmedla aspekter som är besvärliga, eller rent av omöjliga att gestalta.

Men det är en genväg som bör användas med sparsamhet. Film är att berätta med bilder. Målet är att beröra åskådarna känslomässigt. Och det är själva processen att följa de dramatiska förlopp som rullar fram som får publiken att uppleva samma känslor som filmens rollfigurer. Det är genom att se händelserna på duken som vi blir engagerade. (se tidigare inlägg om spegelneuroner >>).

Och det är precis där man kan tappa bort sig med slarvigt använd berättarröst som försöker förklara vad rollfigurerna upplever istället för att låta oss se det och dras in känslomässigt.

Jag såg alldeles nyligen BUSS TILL ITALIEN >> (Regi : Daniel Lind Lagerlöf. Manus : Malin Lind Lagerlöf) som kan få tjänstgöra som exempel på hur fel det kan bli. Hela filmen igenom dyker huvudpersonen Ylvas röst med jämna mellanrum upp som voice over.

Utan att ha gjort någon direkt analys blev mitt spontana intryck att berättarrösten många gånger känns helt onödig och ibland påklistrad. Men det jag framför allt reagerade på och betraktar som ett kardinalfel, är att man valt att besvara filmens dramatiska fråga, dvs. att man förmedlar själva klimaxen, på det sättet.

Det går tyvärr inte att säga så mycket mer utan att avslöja slutet.

Även EN ENKEL PLAN >> som jag skrev om i förra inlägget >> har berättarröst. Men där hanteras den så mycket mer finkänsligt och lyckas lägga till ett födjupande perspektiv istället för att ersätta handling på duken.

Läs gärna också Fredrik Strages utgjutelse i dagen DN som inspirerade till det här inlägget: "Berättarrösterna borde vara möjliga att stänga av, ungefär som kommentarspåren på en dvd">>

© adastra media

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

3 kommentarer :

Författarcoachen sa...

Hej Fredrik!

Säg gärna till när din bok finns ute, så flaggar jag gärna för den i Multimanus nyhetsbrev och i författarcoachens blogg (www.forfattarcoachen.se):
info@multimanus.se

Jag träffade förresten din son som hastigaste på vernissage i New York i oktober, jag var där och vaktade katt, förmedlat genom Harry P, som hade fotoutställning. Vad jag förstått så känner ni varann!

"De andras liv" var en fantastisk film! Jag kan inte mycket om filmmediet men jag förstod att detta måste vara en bra film att lära sig av om man vill skriva filmmanus.

fredrik lindqvist, adastra media sa...

Hej Johanna.

Kul att du hälsar på. Jo Harry o jag känner varandra väl. Världen är liten. Och du o han hade visst gått på Biskops Arnö samtidigt om jag minns det rätt.

Uppskattar flaggningserbjudandet och återkommer till dig om det så småningom.

/fredrik

Pidde Andersson sa...

I december förra året var jag i Luxemburg på kurs i marknadsföring av film. En trevlig engelsman som jobbade med att klippa trailers till främst blockbusterfilmer, sa att européer har en tendens att förakta voice over till trailers; det är förknippat med amerikansk film och blir löjligt på andra språk. Han hävdade att så inte är fallet, att det kan funka utmärkt, men njä, jag har svårt för berättarröst både i trailers och i långfilmer. I princip tycker jag att det enda som funkar, är "privatdeckare läser högt ur sin dagbok".
Används berättarröst, känns det oftast som om filmskaparna inte vet hur man berättar i bilder. Jag är även verksam i seriebranschen, och när det gäller tecknade serier märks det tydligt när upphovsmannen är helt grön på området - t ex när reklambyråer får för sig att göra annonser i serieform; de anlitar en duktig tecknare men ingen SERIEtecknare. Alldeles för ofta lägger man in textplattor som beskriver vad som visas i teckningen.