Del 2 av ett referat från en gästföreläsning av Peter Nyrén om TV-dramatik på en manuskurs arrangerad av IKM »
Läs från början: DEL 1 : Skillnaden mellan film och TV »
ETT SCHEMA FÖR KARAKTÄRERNA
Peter Nyrén menar att svensk TV-dramatik fokuserar för mycket på amerikanska framgångsserier. Men att man alltid tvåa på den bollen. Någon har redan gjort det bra. Han menar att det är viktigt att hitta en egen personlig röst och sen använda de dramaturgiska verktygen för att bygget.
En av de grundläggande sakerna i konceptet TV-serie är att olika värderingar ställs mot varandra.
Som modell för att bygga en relationsbaserad serie tar Peter Nyrén Desperate Housewives [imdb] » som han menar är ett bra exempel för att åskådliggöra hur rollfigurernas värderingar kommer i konflikt och ger dramatik.
Han lägger ut de bärande rollfigurerna i ett karaktärsschema ("four point opposition") som manusgurun John Truby » ställt upp som mall för att skapa en dramatiskt tacksam uppsättning rollfigurer.
Här utgår man från fyra karaktärer som får representera olika sätt att förhålla sig till den uppsättning med värderingar som serien behandlar. I detta fall hur man som kvinna på väg mot medelåldern ska förhålla sig till sina drömmar om livet.
Personbeskrivningarna här är förstås förenklade. Pilarna symboliserar möjligheter till konflikter mellan rollfigurerna på grund av skillnader i värderingar och livsstil.
De två översta, Susan och Lynette ska vara som folk är mest. Det är de tittarna ska identifiera sig med. Bree och Gabrielle däremot töjer på gränserna. De fascinerar oss genom att kliva över vardagskonventionerna och gör saker vi "vanliga" inte vågar.
Tacksamt med olikheter
Kontrasterna mellan kvinnornas personligheter är en tacksam grund för dramatik. Men det är inte särskilt trovärdigt att fyra så olika personer skulle umgås som vänner. Därför lade man in att en femte kvinna bosatt i samma förortsområde hade dött på ett mystiskt sätt. Det gav de fyra huvudkaraktärerna ett gemensamt problem att lösa och tvingade dem att komma samman så att deras olika sätt att förhålla sig till livet kunde ställas mot varandra och skapa dynamik.
Risken med en serie som Desperate Housewives där rollfigurerna inte har så mycket gemensamt är att deras individuella historier pekar ut i periferin. Man måste se till att det som händer hela tiden vänds in mot berättelsen kärna – relationerna mellan de fyra kvinnorna.
Den här typen av serie bygger på att vi tittare kan relatera till de situationer som skildras. Det är viktigt att vi känner igen oss och kan jämföra med våra egna liv.
Det ska väl nämnas också att jag själv inte mer än något enstaka avsnitt av Desperate Housewives och att den inte alls föll mig i smaken. Men som exempel på konstruktionen och tankarna bakom fungerar den säkert utmärkt.
DEL 3 - Dramaturgisk modell för ett avsnitt »
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar