Att skriva för TV (4) – Modell för att skriva en scen

Del 4 av ett referat från en gästföreläsning av Peter Nyrén om TV-dramatik på en manuskurs arrangerad av IKM »

Läs tidigare inlägg:
DEL 1 - Skillnaden mellan film och TV »
DEL 2 - Ett karaktärsschema »
DEL 3 - Dramaturgisk modell för ett avsnitt »

---

Modell för en scen

Scenen drivs framåt av en fråga som publiken vill ha svar på - en fråga som är etablerad redan tidigare. Det skulle t.ex. kunna vara  "Kommer hon att få honom att erkänna?"  eller "Kommer de att lyckas ta sig in i huset?"

En scen ska innehålla förändringar av situationen. Det kan vara att utsikterna i stort förbättras / försämras, att en komplikation tillfogas eller löses upp, ett skifte av maktpositioner i ett gräl eller en förändrad stämning i en relation.

Det är växlingarna mellan positivt / negativt som ger scenen dynamik och utgör "beats" i nedanstående skiss.

Men man får inte göra det för enkelt. Dagens publik har sett så mycket film och TV att de kan räkna ut vad som ska hända om man inte gör situation tillräckligt komplex.

Om scenen ska sluta med att huvudpersonen vinner en seger måste man därför konstruera situationen så att att det alternativa utfallet - att huvudpersonen förlorar – är lika troligt som att han eller hon vinner.

Det viktiga är rollfigurerna och hur de påverkas av vad som hänt. Peter Nyrén menar att många regissörer missar att visa karaktärernas reaktion, vilket innebär att scenen inte gör det optimala intrycket på publiken. Manusförfattaren ska, utan att skriva på näsan, guida regissören i hur rollfigurerna reagerar.

Detta om scener gäller inte bara specifikt för TV. Enda skillnaden mot spelfilm är egentligen att filmen har större spektrum av möjligheter när det gäller lokaliteter och ytterligare skådespelare.

Fortsättning följer : DEL FEM – Det som inte rymdes under de andra avsnittsrubrikerna

 

© adastra media

---

Andra bloggar om : TV-dramatik, skriva för TV, skriva TV-serie, skriva en scen, skriva scener

Att skriva för TV (3) – Dramaturgisk modell för ett avsnitt

Del 3 av ett referat från ett gästföreläsning av Peter Nyrén om TV-dramatik på en manuskurs arrangerad av IKM »

Läs tidigare inlägg:
DEL 1 - Skillnaden mellan film och TV »
DEL 2 - Ett karaktärsschema »

---

ÅTTA DRAMATURGISKA STEG

Peter Nyrén ger oss en modell med åtta olika steg (sekvenser) och tre vändpunkter för att bygga storyn i ett avsnitt. Vi tänker oss en deckare för att åskådliggöra.

1. Introduktion. Man presenterar omständigheterna och pekar ut vem eller vilka rollfigurer som avsnittet ska handla om.

2. Huvudkonflikten. Något slags problem uppstår som kräver en lösning. Sekvensen avslutas med en krok, "det speciella". Deckarna kan t.ex. upptäcka en gåtfull omständighet som pekar mot en helt annan och mer komplicerad lösning än de först tänkt.

Vändpunkt 1 : Dags att handla

3. Plan 1. Första försöket att lösa problemet. Ofta skickas någon iväg åt helt fel håll. Orsaken är ofta att huvudpersonen undviker det "rätta spåret" på grund av någon slags personlig brist.

4. Tvekan / motstånd. Huvudpersonen försöker återskapa normalitet genom att vägra tro att situationen är så allvarlig som den faktiskt är. Men något händer som tvingar till nya åtgärder.

Vändpunkt 2 : Point of no return

5. Plan 2. En ny plan för hur man ska lösa fallet sjösätts.

6. Insatsen höjs. Nu aktiveras motståndet. Man måste ta i med mer kraft och ta större risker.

Vändpunkt 3 : Klar sikt – Alla vet vem som är skurk och vad som ska göras – På det psykologiska planet måste huvudpersonen möta sina demoner

7. Max kris. Dramatiken stegras och huvudkonflikten närmar sig till ett avgörande. I den psykologiska bågen kommer huvudpersonen till insikt om sin brist ("Om jag bara hade ….")

Klimax : Huvudkonflikten får sin upplösning.

8 Avtoning. Ordningen återställs. Huvudpersonen har erkänt sin brist och får förlåtelse för de fel som han eller hon begått.

DEL 4 - Modell för att skriva en scen »

 

© adastra media

---

Andra bloggar om : TV-dramatik, skriva för TV, skriva TV-serie, dramaturgisk modell, Peter Nyrén

Att skriva för TV (2) – Four Point Opposition

Del 2 av ett referat från en gästföreläsning av Peter Nyrén om TV-dramatik på en manuskurs arrangerad av IKM » 

Läs från början: DEL 1 : Skillnaden mellan film och TV »

---

ETT SCHEMA FÖR KARAKTÄRERNA

Peter Nyrén menar att svensk TV-dramatik fokuserar för mycket på amerikanska framgångsserier. Men att man alltid tvåa på den bollen. Någon har redan gjort det bra. Han menar att det är viktigt att hitta en egen personlig röst och sen använda de dramaturgiska verktygen för att bygget.

En av de grundläggande sakerna i konceptet TV-serie är att olika värderingar ställs mot varandra.

Som modell för att bygga en relationsbaserad serie tar Peter Nyrén Desperate Housewives [imdb] »  som han menar är ett bra exempel för att åskådliggöra hur rollfigurernas värderingar kommer i konflikt och ger dramatik.

Han lägger ut de bärande rollfigurerna i ett karaktärsschema ("four point opposition") som manusgurun John Truby » ställt upp som mall för att skapa en dramatiskt tacksam uppsättning rollfigurer.

Här utgår man från fyra karaktärer som får representera olika sätt att förhålla sig till den uppsättning med värderingar som serien behandlar. I detta fall hur man som kvinna på väg mot medelåldern ska förhålla sig till sina drömmar om livet.

Personbeskrivningarna här är förstås förenklade. Pilarna symboliserar möjligheter till konflikter mellan rollfigurerna på grund av skillnader i värderingar och livsstil.

De två översta, Susan och Lynette ska vara som folk är mest. Det är de tittarna ska identifiera sig med. Bree och Gabrielle däremot töjer på gränserna. De fascinerar oss genom att kliva över vardagskonventionerna och gör saker vi "vanliga" inte vågar.

Tacksamt med olikheter

Kontrasterna mellan kvinnornas personligheter är en tacksam grund för dramatik. Men det är inte särskilt trovärdigt att fyra så olika personer skulle umgås som vänner. Därför lade man in att en femte kvinna bosatt i samma förortsområde hade dött på ett mystiskt sätt. Det gav de fyra huvudkaraktärerna ett gemensamt problem att lösa och tvingade dem att komma samman så att deras olika sätt att förhålla sig till livet kunde ställas mot varandra och skapa dynamik.

Risken med en serie som Desperate Housewives där rollfigurerna inte har så mycket gemensamt är att deras individuella historier pekar ut i periferin.  Man måste se till att det som händer hela tiden vänds in mot berättelsen kärna – relationerna mellan de fyra kvinnorna.

Den här typen av serie bygger på att vi tittare kan relatera till de situationer som skildras. Det är viktigt att vi känner igen oss och kan jämföra med våra egna liv.

Det ska väl nämnas också att jag själv inte mer än något enstaka avsnitt av Desperate Housewives  och att den inte alls föll mig i smaken. Men som exempel på konstruktionen och tankarna bakom fungerar den säkert utmärkt.

DEL 3 - Dramaturgisk modell för ett avsnitt »

© adastra media

---

Andra bloggar om : TV-dramatik, skriva för TV, Peter Nyrén, skriva TV-serie, four point opposition, karaktärsschema

Att skriva för TV (1) – Skillnaden mot film

Del 1 av ett referat från en gästföreläsning av Peter Nyrén om TV-dramatik på en manuskurs arrangerad av IKM »

---

Skillnad mellan film och TV

Idag förekommer inte längre någon produktion av TV-såpor i Sverige. Det som som kommer, det TV-bolagen vill satsa på för tillfället är långserier med 10 – 12 episoder. Och man har förstås fått inspiration av framgångarna för kvalitetsserier från HBO och BBC.

Den stora skillnaden mellan att skriva filmmanus och att skriva för TV och är att i TV berättar man inte bara EN historia. Även om det i ett TV-drama gärna finns en person i centrum följer man oftast flera karaktärer parallellt.

En annan avgörande skillnad är att rollfigurernas karaktärsutveckling måste gå mycket långsammare och bilda en båge som sträcker sig över hela säsongen medan den i en normal långfilm ska klaras av på de 90 – 120 minuter man har på sig.
Ytterligare en sak som skiljer är att en TV-serie i princip aldrig får ta slut. Filmen har något slags dramatiskt avgörande som definitiv slutpunkt. I TV-serien ska avsnittets slut helst peka framåt så man får publiken med sig till nästa avsnitt. Även avslutningen på  den aktuella säsongen innehåller ofta oavslutade moment då man gärna vill krama ut några uppföljande säsonger om serien blir framgångsrik.

Den fråga man ställer sig från producenthåll när det kommer in ett förslag om en serie är alltså dels om idén håller för 7 – 12 avsnitt och dels vilka förutsättningar det finns att fortsätta med fler säsonger.

Två sorters serier

Man ska bygga en värld där där publiken kan kliva in och ta del av hur karaktärerna hela serien igenom brottas med yttre komplikationer, inre kriser och relationsproblem. TV-serier kan delas i två sorter utifrån om avsnitten är "self-contained" eller "serialized".

Self contained betyder att varje avsnitt har en egen central problematik som får en upplösning i slutet. Som exempel kan man ta en deckarserie där varje avsnitt behandlar ett enskilt fall. I en sådan serie består innehållet till 80% av själva arbetet med fallet och de gåtor som rollfigurerna måste lösa. De resterande 20 procenten skildrar relationer mellan rollfigurerna.

I en serie som är serialized" är det tvärtom. Här ligger fokus till 80% på relationerna. Det är de långa karaktärslinjerna som för berättandet framåt. Relationerna mellan serien rollfigurer  utvecklas fortlöpande vilket innebär att man måste följa serien över tid för att inte tappa sammanhanget.

DEL 2 - Ett karaktärsschema »

© adastra media

---

Andra bloggar om : TV-dramatik, skriva för TV, Peter Nyrén, Skillnad mellan film och TV, skriva TV-serie

Robert McKee om Adaptation och filmberättande

Tid över att blogga igen efter en period med mycket annat på agendan, bl.a. Manuspiloternas sommarkurs »  som gick fulltecknad två gånger nyligen.

---

Jag lovade tidigare att ge en sammanfattning av Peter Nyréns gästlärarbesök om TV-dramatik på IKM's manuskurs i början av maj. Jag har en bunt handskrivna anteckningar att renskriva och det är tänkt att bli en liten serie inlägg.

I väntan på att den blir klar att publicera  får jag bjuda på ett YouTube-klipp med Robert Mckee.

McKee intervjuas om sitt arbete som seminarieledare och manusguru och kommer även in på de amerikanska författarnas starka position när de skriver för TV.

Med finns också den berömda scenen från filmen ADAPTATION [imdb] »  där McKee (Brian Cox) läser lusen av den misslyckade manusförfattaren Charlie Kaufman [imdb] » (Nicholas Cage).

Mer läsning om McKee :

Sammanfattning i sju delar av det tre-dagars seminarium som Robert McKee höll när han var i Sverige: Del 1 (av 7) »

Se även en kortrecension av McKees bok STORY i avdelningen för BOKTIPS (manusböcker) » 

Där finns också länkar till två utdrag ur boken

 

 

© adastra media

---

Andra bloggar om : Robert Mckee, Story, Adaptation, Charlie Kaufman