Se Upp För Dårarna - Vad är felet?

VARFÖR DEN ÄR NÄSTAN BRA.

SPOILERVARNING! Viktiga saker i filmens handling avslöjas! Det här är ingen recension utan en analys för dem som redan har sett filmen.


Oj vad tiden går. Mer än två veckor sen sist. Det har som vanligt varit annat som kommit emellan. Men nu är jag i alla fall klar med kapitlet om dialog. Det blir som jag trodde bokens längsta kapitel och kommer att motsvara uppemot 50-60 sidor.

Min ambition är att boken ska bli minst 250 sidor totalt och det ser ut som att jag har bortåt en fjärdedel kvar att skriva. Nästa kapitel komer att handla om treatment och synopsis, hur man gör och varför det är så viktigt att ha dem.

Men det här inlägget ska handla om SE UPP FÖR DÅRARNA >> , som jag blev rekommenderad att se av en god vän. Det är Helena Bergströms debut som regissör och manuset skrevs av Denize Karabuda. Berättelsen kretsar kring de båda unga kvinnorna Elin (Rakel Wärmländer) och Yasmin (Nina Zanjani) som blir bästa vänner när de söker in på polishögskolan.

Trots att filmen har mycket av det som krävs funkade den inte för mig. Jag ska försöka förklara varför.

Jag har tidigare skrivit att en film byggs upp kring ett antal "nyckelscener" ( se här >> ) dvs. scener som har en potential att gripa tag i publiken känslomässigt. Utan sådana scener saknar berättelsen substans.

Nyckelscenerna är styrkan i "Se upp för dårarna". De finns där i absolut tillräcklig mängd. Vi har t.ex. den uppgörelse som Elin har med sin vedervärdiga pappa (Dan Ekborg), kyssen som gör de båda tjejerna till fiender och även Elins räddningsmanöver när Yasmin håller på att stängas av från polishögskolans uttagning. Försoningen mellan Yasmins föräldrar är en annan liksom scenen när Elins präktiga pojkvän Henke (Mattias Redbo) avslöjas med att redan ha en ny flickvän när Elin hjälper honom flytta ut. Vissa avgörande moment i Yasmins pappas karriärutveckling hör förstås också dit.

Problemet med den här filmen är att man offrar karaktärerna för berättelsen. Vad jag menar är att nyckelscenerna är inte uppbyggda ordentlig. Rollfigurerna agerar plötsligt och omotiverat vilket gör att konstruktionen lyser igenom.

Låt mig ge några exempel.

Det första är scenen med kyssen. Situationen är den att Elin har bjudit hem Yasmin. Men när Yasmin kommer dit är Elin inte hemma. Henke, Elins pojkvän, öppnar. Han och Yasmin har träffats tidigare och redan från början finns det en erotisk laddning. Så långt är allt väl.

Sen har Yasmin och Henke en lite flirtig dialog i köket ( dialogen är f.ö. konstig och refererar till saker vi inte sett, att Yasmin har varit och hälsat på många gånger, vilket möjligen beror på att det kan funnits scener som har klippts bort). Yasmin och Henke står någon minut och småpratar då Henke helt opåkallat säger att han måste ta en dusch. Strax därpå ropar Henke från badrummet att Yasmin ska ge honom en handduk och när hon kommer in är den svekfulla kyssen oundviklig.

Som manusförfattare förstår jag att man måste få rollfigurerna till en situation där kyssen kan inträffa. Och jag har inget emot själva scenen i badrummet som jag tycker är rätt lyckad, mycket tack vare Nina Zanjanis känsliga spel när hon drabbas av rädsla inför det erotiska magnetfält hon är på väg in i.

Problemet är att man slarvat med bygget. Det är lite som att någon har sagt : "Oj här måste vi ha en scen i badrummet. OK, kan nån fixa det lite snabbt" och då har någon annan svarat : "Äh, det är lätt fixat. Vi låter Henke behöva ta en dusch bara och sen har han ingen handduk".

Ett annat sådant tillfälle är när Elin och Henke besöker Elins föräldrar (00.32.00). Pappa Ulf är lika elak som han ser ut och inget talar för att han någonsin varit annorlunda. Och vad passar bättre här än att Elin äntligen tar bladet från munnen och har en uppgörelse. Förutom att scenen blir lite väl övertydligt svartvit är problemet återigen är att det inte är uppbyggt. Elins reaktion, där hon utmanar sin pappa och springer därifrån är inte ett led i en process där vi sett Elin kämpa för sin integritet och längta efter att få resa sig. Vi har har bara sett att hon är inte gillar pappan när hon och Henke ser honom bli intervjuad på TV och hört henne beklaga sig när Yasmin och hon käkar middag första gången. Men scenen hemma hos föräldrarna är så mycket kraftfullare. Den står inte i proportion mot hur den är förberedd.

Ytterligare ett exempel är Elins lite väl käcka entusiasm över att ha träffat Yasmin. Elin bara kastar sig över Yasmin och drar med henne till mamman på sjukhuset. Sen ska hon bjuda på middag för att hon har dåligt samvete. Jag förstår att Elin ska ses som en naiv och sprudlande karaktär och jag förstår också att tjejerna snabbt måste bli kompisar för att intrigen ska hinnas med. Men för min del blir det för mycket och glappar i trovärdigheten.

Likaså är det svårt att tro på återföreningen mellan Yasmines föräldrar. Allt går så fort och är hela tiden lite för övertydligt rakt på. Vi får i en dialog reda på att Mamma Ayse (Zinat Pirzadeh) har lämnat Sinan (Korhan Abay) på grund av hans bitterhet. Men vad är det egentligen som får henne att gå tillbaka? Ett havererat äktenskap med små barn är ju en gigantiska livsfråga men här hanteras återföreningen som en sentimental tonårsromans.

På samma sätt är det nästan genomgående. Nyckelscenerna har en stark potential och de berör också men det är slarvigt byggt och skulle ha kunna bli så mycket mer. (En annan aktuell film som också har lite av samma problem är "Underbar och älskad av alla". Allt finns där men den griper heller inte riktigt tag av precis samma skäl)

Sen är klart sorgligt hur den stackars lillasystern Dileks rollfigur (Stella Enciso) filmen igenom utnyttjas till att beskäfigt förmedla små visdomar med ständigt lika glad uppsyn, som vore hon insamplad från någon amerikansk propagandafilm för familjelycka från femtiotalet. Jag vet att jag är elak här men varför kunde ingen stoppa detta barnplågeri? Det här är alltså mer en fråga om manus än själva utförandet. Man måste helt enkelt ta sina rollfigur mer på allvar även om om de "bara" är barn.

Det finns mycket välvilja i filmen, kanske lite för mycket. "Se upp för dårarna" är kvalificerad feelgood. Jag har inget emot feelgood i sig om det bara inte görs alltför sockersött vilket det blir när varenda förbaskad sidohistoria måste landas precis lika lyckligt. När Elins elaka pappa kommer och ska försonas i filmens slutminuter, då räcker det för min del.

Men nu kommer vi till det intressanta. I mina ögon har "Se upp för dårarna" stora brister. Men ändå drar den stor publik.

Är det så att det räcker med hitta bra och starka nyckelscener för att nå publiken och att folk i allmänhet inte bryr sig om trovärdighet? Är det jag som är förläst på manusskrivande, och sitter här, yrkesskadad och bitter och rackar ner på saker som ingen annan ens ser?

Eller får filmen sin publik för att Helena Bergström som har gjort den är en folkkär person? Eller är det marknadsföringsbudgeten och att SF totalt dominerar biograferna och kan blockera ut konkurrerande filmer? Jag vet inte.

Jag påstår alltså inte att "Se upp för dårarna" saknar kvalitéer. Det finns starka scener och bitar av fint skådespeleri. Och jag blir faktiskt bitvis en liten aning berörd i hjärtat också. Men ändå. Skulle det inte ha kunnat bli väldigt mycket bättre om man inte hade haft så bråttom att berätta så mycket, om berättelsen hade gått lite mer på djupet och man hade tagit rollfigurerna lite mer på allvar?

© adastra media

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva, Se upp för dårarna