söndag, juli 30, 2006

Kapitel 4 – Struktur och tre akter

Sorry, inlägget flyttat.

För att inte ha flera versioner av texten på olika ställen är inledningen av Kapitel 4 flyttad till sajten för boken.

Se: www.attskrivafilmmanus.se (Kapitel 4) »

ASF-dump_kap4

 

© adastra media

7 kommentarer :

Konrad Olsson sa...

Tack för intressant läsning!
En grej jag saknade var namnen på manusförfattarna till de filmer du använder som exempel. Känns som passande information, speciellt som du nämner vissa skådespelares namn.

vaskrensarn sa...

Jag funderar lite på om inte denna tre-akts-uppdelning är något som hör historien till, den tid då folket på sin höjd såg ett skådespel om året när ett teatersällskap drog förbi, vilket gör den i viss mån förlegad. Vilken tonåråring som helst genomlider dagligen berättarstruktuer av detta slag en masse, kan greppen och vill se något nytt (hoppas man) Naturligtvis ska man ha denna klassiska struktur i minne, men det är väl numera först när någon bryter mot det konventionella som ljuv musik uppstår, jag tänker på Kaufmanns filmer och jag tänker också på t.ex. den film som jag såg i torsdags som verkligen berörde i sin obehaglighet: 'Funny Games' av Michael Haneke. Möjligen kan även dessa filmer klämmas in i den kommersiella mallen, men jag känner att det bör slås ett slag för de som vågar gå utanför de givna mallarna.

fredrik lindqvist, adastra media sa...

Tack Konrad. Du har förstås helt rätt. Jag skäms. Manusförfattarnas status är egentligen helt usel och det finns verkligen anledning att ge all credit som bara är möjlig.

Så här kommer en länkad lista på de manusförfattare som står bakom filmerna i kapitlet. Och jag ska givetvis se till att få med dem i boken också.

PIANOT :
Jane Campion

U-TURN :
John Ridley

SEVEN :
John Andrew Kevin Walker

JURASSIC PARK :
Michael Crichton

PRIEST :
Jimmy McGovern

FARGO :
Joel Coen & Ethan Coen

BROARNA I MADISON COUNTY :
Richard LaGravenese


FUCKING ÅMÅL :
Lukas Moodysson

Låt mig bara förklara att anledningen till att skådisarnas namnn nämndes var mest för att jag tänker mig att man lätt glömmer rollfigurernas namn och att resonemangen om scener blir tydligare om man får en skådespelares ansikte till hjälp.

fredrik lindqvist, adastra media sa...

Tack även Vaskrensaren. Utan att ha gjort en analys på Hanekes filmer är jag rätt övertygad om att åtminstone Funny Games är väldigt långt från det traditionella berättandet. Vad Kaufmann beträffar (som f.ö. är en av mina absoluta favoriter av de nu verksamma), kan man vara garanterat dubbelsäker på att han, liksom Tarantino, vet exakt hur de dramaturgiska reglerna ser ut.

Så jag påstår bara, precis som du själv berör, att det nog är nödvändigt att behärska reglerna väldigt grundligt innan man kan börja bryta mot dem. Eller jonglera, som vi sett t.ex. Kaufman göra och även Tarantino i sina tidigare filmer.

Anonym sa...

"Akt 1, liksom akt 2 har alltid ungefär samma längd långa oavsett filmens totala omgång. Det är framför allt akt 2 som utvidgas om filmen är längre."

Jag tror att du menar "liksom akt 3", eller?

Treaktsstrukturen, som populariserades av manusgurun Syd Field 1979, har vissa inneboende problem, som jag hoppas att du kommer att adressera. Problemen uppstår nästan alltid i Akt II.

Enligt ditt (och Fields) sätt att se det så skulle alltså Akt I vara ca 30 min och Akt III ca 25. Om vi då tar en film som är två timmar lång, innebär det att vi har en Akt II som är ca 65 minuter. Det är en lång sträcka utan vändpunkter.

Du tar Jurassic Park som exempel - en film på 120 minuter. Den filmen har ett utmärkt exempel på en vändpunkt - smack i mitten på filmen: Nedry saboterar elstängslen och T-Rexen anfaller - ca 60 minuter in i filmen. Punkten delar filmen i två halvor - den första handlar om snälla dinosaurier och huvudkaraktärernas upptäckt därav - den andra handlar om onda dinosaurier och huvudkaraktärernas överlevnad.

Både Syd Field och dagens mest aktuelle manusguru, Robert McKee, erkänner att det finns en "mittpunkt", men de lyckas inte riktigt definiera den som en "vändpunkt". Se istället Kristin Thompsons Storytelling in the New Hollywood.

Thompson hävdar, och jag är böjd att hålla med henne, att de flesta filmer i princip kan delas in i 20-till-30-minuters-akter och alla avslutas med en större vändpunkt. Framför allt så tror jag att de flesta filmer har en viktig vändpunkt i mitten.

Jag kanske löper händelserna i förväg, men jag hoppas du adresserar problemet med den långa andra akten. Jag följer bloggen med spänning - ett kritiskt manustänkande är väl behövligt i dagens filmSverige.

fredrik lindqvist, adastra media sa...

Tack Fred för inlägg.

Självklart har du rätt att jag menar akt 3. Ska genast ändra.

Precis som du anar kommer jag att utveckla det hela mer i följande avsnitt. Akt 2 är den klart besvärligaste att skriva om då det inte finns så många självklara komponenter strukturellt utan att utformningen i väldigt hög grad beror på varje enskild berättelses intrig. Den underavdelning jag kommer att behandla är föruom mittpunkt (eller "Point of no return" som den också kallas ibland) även sidoberättelser.

Intressant att du pekar på Jurassic Park som jag också tar som exempel på en tydlig mittpunkt i avsnittet om akt 2.

De böcker du nämner har jag faktiskt inte läst. Jag känner till Syd Field och Robert McKee men Kristin Thompson ska jag kolla upp.

Anonym sa...

hejsan
jag heter Petra och pluggar film p magisternivå och ska skriva om filmmusik...
hittade dig via google då jag söäkte på Syd Field - en filmvetare vars namn jag endast sett i Bryngelssons bok om filmmusik. Jag hittar inte honom nån annanstans - eller vad han skrivit för bok där det handlar om filmmusik - vet du var jag kan hitta hans böcker?