Det blir ingen riktig recension den här gången utan bara en mycket stark rekommendation.
Det låter inte så mycket för världen, en långfilm om en serie tv-intervjuer mellan en avdankad programledare och en avsatt president. Watergateskandalen känner vi ju till genom flera andra filmer och David Frost … ? Vem bryr sig? Det skulle kunna bli hur tråkigt som helst. Nej, FROST/NIXON >> låg inte överst på min lista.
Men det visade sig vara en utomordentligt skickligt berättad historia.
Det man som manusintresserad ska titta efter är hur metodiskt spänningen byggs upp mot det slutgiltiga avgörandet i allra sista intervjun som ska genomföras. Detta är ett mycket bra exempel på hur alla scener pekar mot ett och samma mål.
Se hur skickligt man redan tidigt i filmen pekar ut den dramatiska frågan genom att definiera hela intervjusituationen som en duell. Och hur man sen steg för steg höjer trycket genom att göra det allt mer klart för publiken vad som står på spel. Intervjuerna är inte enbart avgörande för de båda kombattanterna utan kan få betydelse för hela det amerikanska folket. Nationen behöver ett erkännande från Nixon för komma ur det trauma Watergate lämnat efter sig.
Se också hur den glödande monolog som Nixon håller i slutet, driver åskådarna att uppleva den oerhört starka psykologiska laddningen inför den kommande slutintervjun.
Mycket imponerande. Det är så man ska berätta!
FROST/NIXON är en film som jag med särskilt varm hand vill rekommendera till alla struktur-motståndare som tror att det måste bli kommersiellt trams bara för att man följer den traditionella modellen med tre akter.
Mer läsning från bloggen:
Struktur och de tre akterna >> (inledningen till kapitel 4)
Att skapa spänning >> (utdrag från kapitlet om att skriva scener)
Debatten fortsätter : Mot mallar och manusfundamentalism >>
Länktips : Mot struktur och dramaturgi >>
Se riktiga recensioner här:
DN (4) >> SVD (5) >> AB (5) >> Expr (4) >> UNT (3) >>
(tack www.kritiker.se för länkarna)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar