torsdag, september 28, 2006

Ett dramaturgiskt uppdrag och lite om "Kärringen Därnere"

MEN BOKEN DÅ?

Ja, jag ligger alltså lite efter i författandet, därav dröjer utläggningen av nya avsnitt. Har haft ganska mycket att göra med KÄRRINGEN DÄRNERE >> som ska ha premiär om två veckor. Och så har det också varit ett ganska tungt dramaturgiskt jobb som kommit emellan. Och lite annat också. Men nu börjar det släppa och jag hoppas kunna sitta med boken snart igen.

Det är verkligen intressant att arbeta med andras manus, att komma in helt utifrån och försöka se mönster och vad som är meningen med olika scener. Och sen se vad som fungerar och vad som skulle kunna göras bättre. Det är så många bitar som ska sitta rätt. Karaktärer, struktur, idéerna bakom, dialog och hur de enskilda scenerna är byggda. Har man börjat för tidigt eller för sent, finns det energi i dialogen, dvs att folk verkligen har anledning att säga det de gör, kan man effektivisera och skära repliker och istället spela mer med undertext och tystnader.

Det jag brukar tycka är väldigt viktigt är just karaktärernas trovärdighet, både i de stora linjerna, vilka de är, hur de har blivit såna, varför de gör som de gör, och vill det dom vill, och hur deras personlighet kommer till uttryck. Och i det lilla, i varje enskild scen, varför de känner och tänker som de gör, och hur det gestaltas i dialog och handling.

Men annars det är dialog som är min särskilda käpphäst. Det är så mycket som händer i dialogen. eller rättare sagt KAN HÄNDA, om man hanterar dialog rätt. Men man måste förstås se dialogen som väldigt mycket mer än bara replikerna. Samspelet mellan människor innehåller ju massor av andra komponenter som man måste hålla koll på och använda sig av. Tänk bara hur tystnad, t.ex. att någon inte svarar, hur mycket det kan säga om var en människa befinner sig. Och sen detta med undertext som alltid ska vara kärnan i dialogen, dvs. vad de medverkande EGENTLIGEN tänker, känner och vill i den givna situationen.

Men nu är jag visst lite före programmet. Det ska ju komma ett helt kapitel om dialog senare.

Det dramaturgiska uppdrag jag just avslutat med resulterade i alla fall i närmare trettio sidor skrivna kommentarer med förslag till ändringar. Det är ofta väldigt tydligt var bristerna ligger. Tyvärr väldigt mycket tydligare än när man ska titta på något man skrivit själv. Men sen är det också en smaksak. Det gäller att dramaturg och författare ser samma film framför sig. Vill den ena gör en mer burlesk familjeskröna och den andra skulle föredra att se det som ett tungt ödesmättat drama så blir det problem.

I det här fallet blev det lite så och det blev en del diskussioner om genre. Som dramaturg måste man försöka förhålla sig ödmjuk. Det är författarens projekt och det är författaren som till syvende och sist måste fatta alla beslut. På liknande sätt som en manusförfattare alltid (om man inte regisserar själv), förr eller senare, måste lämna ifrån sig sitt manus och försöka lita på att regissören kommer att förvalta idéerna på bästa sätt.

Jag tänkte ge lite bakgrundsinformation om "Kärringen därnere" här sen, när filmen väl har haft sin premiär, och berätta lite mer om den långa vägen från idé till produktion - och sedan biovisning. Man måste väl säga att det var ett lite tokoptimistiskt projekt från början, att samla en bunt gamla tanter (jo det var tanter mest) och sätta ihop dem med ett gäng ungdomar för att skriva ett manus till en långfilm med sikte på biodistribution.

Och ingen av oss som var med från början hade några direkt fetglassiga filmmeriter att stöja oss på heller. Vi hade inga gräddfiler in till Filminstitutet eller producentpengar. Det här var klart mera barfotaprojekt. Det som fanns var en vision.

Första gången jag hörde talas om idén var ganska exakt 6 år sedan. Min första reaktion var att jag inte kunde låta bli att skratta åt det vansinniga i projektet. Märk väl, vansinnigt på ett positivt sätt alltså. Jag sa direkt att jag skulle vara med. Men det har alltså tagit sin tid.

Hela manuset går att läsa på Manusgruppens sajt, manusgruppen.se/manuset.htm Där finns även synpopsis och treatment och man kan också läsa om hur det gick till när vi jobbade. Det var en liten poäng att vi hela tiden hade alla uppdateringar online så att vem som helst kunde följa processen och se hur idéerna växte fram och utvecklades.

Men när man sen ser filmen kan man notera att den inte exakt följer manuset även om alla bärande idéer och de stora bågarna ligger där de ska. Det är det här jag ska skriva lite mer om senare, alltså tankar och reflektioner om hur det fungerade och hur det blev.

Men innan dess hoppas jag kunna få ut något ur nästa kapitel i boken - det besvärliga kapitlet om PREMISS




Andra bloggar om: , , , , , ,

1 kommentar :

Monica sa...

Och så förhandsvisas den på måndag klockan 10.00. Typiskt! Precis när jag håller kurs :-(