måndag, oktober 09, 2006

Fortfarande saker att upptäcka ...

FILMKRÖNIKANS RECENSIONSBIBLIOTEK.

Det kanske bara var jag som hade missat det, men jag tyckte i alla fall att det var väldigt kul häromdagen att upptäckta Filmkrönikans förnämliga webbarkiv. Där hittar man länkar till skalade klipp med enbart recensionerna. Allt är föredömligt sorterat och man kan välja att få filmerna listade i bokstavsordning, efter kategori eller efter det antal stolar som delats ut.

Här kan man t.ex roa sig med att se en sur recension av ICE AGE 2 där Maria Kaneberg menar att det bästa i filmen är musikalnumren. Hon gladdes inte alls åt de utmejslade karaktärerna. Och den vitsiga dialogen hade hon tröttnat på.

Se Filmkrönikans recension av ICE AGE 2 >>

Eftersom recensioner är personliga omdömen ligger det i sakens natur att det blir ett ganska rejält mått godtycke i bedömningen. Det som är intressant är när man hittar gemensamma nämnare i de olika recensionerna. Då kan man i bästa fall vaska fram någon slags mer allmän sanning om av vad som funkar på bio eller inte. Och det är en kunskap man har nytta av i manusförfattandet.

Nu (måste väl säga det igen) är detta inte en uppmaning till alla att skriva strömlinjeformat på hollywoodmanér. Tvärtom vill jag väldigt hårdnackat tro på det personliga uttrycket. Men poängen här är att det räcker inte att ha en historia som känns viktig att berätta - man måste också se till att få kontakt med publiken, att åskådarna också tycker att berättelsen är angelägen.

Formen är alltså ett verktyg för innehållet som ska förmedlas. Båda är viktiga. Utan innehåll blir ett manus meningslöst (Det är de flesta överens om eller hur? Men vänta ... varför görs då alla dessa meningslösa filmer, en nätt liten fråga att grunna på ...) och utan form (dvs filmiskt berättande) riskerar det att bli obegripligt eller bara tråkigt.

Av recensionerna att döma - jag har alltså inte sett filmen själv - tycks den bioaktuella INGA TÅRAR (Regi o manus Håkan Bjerking) vara exempel på just en angelägen historia som inte når fram.

Se Filmkrönikans recension av INGA TÅRAR >>
Se Dagens Nyheters recension av INGA TÅRAR >>
Se Östgöta Correspondentens recension av INGA TÅRAR >>

Filmkrönikans recensioner : i bokstavsordning >> eller efter kategori >> eller betyg >>


Andra bloggar om: , , , , ,
Andra bloggar om:

1 kommentar :

Monica sa...

Jag drar här paralleller till alla självbiografier (prosa) jag läst av nybörjare genom åren. De berättar också ofta för mycket. De har ibland ingen distans till materialet eller känsla för vad som är viktigt för historien FÖR UTOMSTÅENDE. "Men så var det" brukar det heta.

Spelar ingen roll om det inte berör. Då får man stryka. Hur stark den enskilda scenen än är. Och sen är det inte lätt för en dramaturg att kallt föreslå strykningar eller rent av ändringar, heller... Det är känsliga saker.

Men hörru, om han inte slår första gången...
Men han gjorde ju det!
Ja, men... du får ingen dramatisk stegring då.
Det här är mitt liv!

Tja. Vad säger man?