En karaktär i toppklass

Om Scrat och sidohistorier i "ICE AGE 2"

Det kan inte hjälpas. Jag faller som en kägla för den envetna lilla ekorren Scrat i ICE AGE 2 som så oerhört tappert kämpar för att få behålla sitt älskade ekollon. Här kan man snacka om drivkraft. Det finns verkligen inga gränser för vad den lille stackaren utsätter sig för i sin dödsföraktande men hopplösa jakt på det ständigt undflyende ekollonet.

Vilken karaktär! Vilken mimik! I ICE AGE 2 har han äntligen fått det utrymme han så väl förtjänar. Maxpoäng på alla tänkbara skalor för karaktärsskildringen av denna besatta lilla krabat.

Det som annars är intressant (och föranleder inlägget) är att manusförfattarna läst på. Det jag nu tänker särskilt på är detta med att koppla sidoberättelser till huvudhistorien.  Det är nämligen just Scrats sista klättring på den lodräta isväggen som skapar den spricka som leder till att Manny och de andra klarar sig undan drunkningsdöden när översvämningen sköljt över dem i sista akten [01.13.00].

Ytterligare ett sidospår är det med de stora lömska och alltid lika hungriga fiskar som jagar djuren filmen igenom. Även den avslutas genom att på ett fiffigt sätt knytas samman med huvudberättelsen när Manny i slutet lurar odjuren att anfalla honom för att få hjälp att befria den instängda Ellie [01.11.45].

Om man vill se exempel på hur den klassiska dramaturgin används i långfilm idag är det väldigt tacksamt att analysera framgångsrika tecknade eller animerade barnfilmer. Klockar man den typen av film (se inlägget om innehåll, premiss och klockning >>), ser man att de oftast följer modellen väldigt tydligt. Det brukar vara väldigt lätt att se strukturen med sina vändpunkter, den centrala problematiken, premiss mm.

En styrka i de moderna animerade filmerna som t.ex. ICE AGE eller HITTA NEMO är det avancerade bygget av rollfigurer. I ICE AGE 2,, som jag såg igår är alla, in till minsta sidokaraktär, utpräglade personligheter. Till och med de som bara glimmar förbi med någon enstaka replik har fått något egen lite underhållande karaktärsegenskap.

Faktum är att arbetet med rollfigurerna i de här filmerna är betydligt bättre gjort än i många vuxenfilmer. Alldeles för ofta ser man karaktärer som finns med för sin funktion i handlingen men fullständigt saknar eget liv.

Men även det ska vi återkomma till.
Det ska ju bli ett helt kapitel om att bygga rollfigurer senare …

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva