Del 4 av ett referat från en gästföreläsning av Peter Nyrén om TV-dramatik på en manuskurs arrangerad av IKM »
Läs tidigare inlägg:
DEL 1 - Skillnaden mellan film och TV »
DEL 2 - Ett karaktärsschema »
DEL 3 - Dramaturgisk modell för ett avsnitt »
Modell för en scen
Scenen drivs framåt av en fråga som publiken vill ha svar på - en fråga som är etablerad redan tidigare. Det skulle t.ex. kunna vara "Kommer hon att få honom att erkänna?" eller "Kommer de att lyckas ta sig in i huset?"
En scen ska innehålla förändringar av situationen. Det kan vara att utsikterna i stort förbättras / försämras, att en komplikation tillfogas eller löses upp, ett skifte av maktpositioner i ett gräl eller en förändrad stämning i en relation.
Det är växlingarna mellan positivt / negativt som ger scenen dynamik och utgör "beats" i nedanstående skiss.
Men man får inte göra det för enkelt. Dagens publik har sett så mycket film och TV att de kan räkna ut vad som ska hända om man inte gör situation tillräckligt komplex.
Om scenen ska sluta med att huvudpersonen vinner en seger måste man därför konstruera situationen så att att det alternativa utfallet - att huvudpersonen förlorar – är lika troligt som att han eller hon vinner.
Det viktiga är rollfigurerna och hur de påverkas av vad som hänt. Peter Nyrén menar att många regissörer missar att visa karaktärernas reaktion, vilket innebär att scenen inte gör det optimala intrycket på publiken. Manusförfattaren ska, utan att skriva på näsan, guida regissören i hur rollfigurerna reagerar.
Detta om scener gäller inte bara specifikt för TV. Enda skillnaden mot spelfilm är egentligen att filmen har större spektrum av möjligheter när det gäller lokaliteter och ytterligare skådespelare.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar